Klockorna började ringa och ingen kunde hålla sina tårar tillbaka. Värst är det för dom drabbade, de vill säga familj och partner. Ingen vill begrava sitt barn eller sin bror! Jag känner en fruktansvärd smärta i bröstet när jag ser familjen gå fram till urnan och det fina fotot som står längt fram i kyrkan... Vill bara skrika rakt ut som en barnunge och få honom tillbaka till livet. Även om man inte umgåtts på många år så kommer han alltid att vara en oerhört kär barndomsvän. Vi har haft många roliga stunder tillsammans och det är dom stunderna man måste se tillbaka på för att få tillbaka en del av honom för en sekund.
Kommer aldrig att glömma dig Hampus, aldrig!
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar