Förlossningen

Klockan hann precis slå över 00.00 när jag vaknade och behövde gå upp på toaletten.
När jag har ställt mig upp så märker jag att det rinner lite längst benen och jag får för mig att jag kissar ner mig så jag kniper av bara den för att hinna till toaletten men snabbt inser jag att det är vattnet som går och någon sekund senare så bokstavligen forsar vattnet ur mig. Det var inte alls så jag trodde det skulle göra utan jag har någonstans inbillat mig att det ska sippra ut som alla pratar om men detta var som att vända på en hink med vatten. Jag ropar på Peter som sover att det är vatten över allt och han kommer upp yr som en höna med bettskenan på sne och tror att duschen har fått en vattenläcka pga allt vatten som ligger på golvet. När han slutligen insåg att det var mitt vatten som gått säger han - Nej inte i dag, jag ska ju greja med båten. Haha!
Jag fick små värkar direkt som påminde om mensvärk.
När vi torkat upp allt så ringer jag förlossningen och berättar och vi får en tid samma dag (alltså den 8 mars) kl 14.30. och väl inne så får jag göra diverse undersökningar och konstigt nog har jag vatten kvar så dom tycker inte att jag haft någon vattenavgång så det var bara för oss att åka hem igen. Värkarna avtog lite så jag kunde sova någon timma men det var ju lönlöst för värkarna blev allt starkare.

Natten till den 9 mars sov vi ingenting för värkarna blev mer och mer starka så Peter fick massera hela natten lång.
Trött och allmänt otrevlig blev jag så Peter fick ringa in och fråga om vi kunde komma och kolla upp mig igen och det gick bra så vi kunde dyka upp när som på dagen. Vi valde att åka in på eftermiddagen vid 14.30 tiden.
Barnmorskan som vi fick hade vi även när vi gjorde vårat första ultraljud och hon konstaterade att mitt vatten visst hade gått och att det finns två hinner så det förklarade varför jag hade vatten kvar.
Detta innebar ju att jag gått med för lång vattenavgång så jag fick 2 doser med antibiotika så lilleman inte skulle få någon infektion.

Första undersökningen hade jag öppnat mig 3 cm och efter att jag badat i 1 timma och haft akupunktur samtidigt så öppnade jag mig till 5 cm på den timman. Men när jag väl klivit upp ur badet så var värkarna ännu starkare och för att klara av detta så var min enda utväg epiduralen och den fick jag omgående.
ÄNTLIGEN kunde jag slappna av och sova. Jag sov mer eller mindre igenom hela öppningsskedet, var uppe i bland och rörde mig men jag kräktes och blev yr pga allt tryck som lilleman gav när han var på väg ner. Fick en av biverkningarna och det var klåda över hela kroppen men det är ju en sak jag är van vid med alla eksem så det var en spott i havet.

När jag väl var öppen 10 cm och krystvärkarna kom så höll jag på så mycket med lustgasen eftersom epiduralen hade tagit slut någon timma innan det var dags och jag ska allt erkänna att jag höll på så mycket med lustgasen så mitt minne är inte på topp.
Men det jag minns är att jag fattade aldrig att det var krystvärkar utan jag trodde bara att jag var allmänt skitnödig och låg hela tiden och trodde att jag skulle skita ner mig! Jag tryckte inte på utan knep i stället och när barnmorskan insåg detta så sa hon att - Behöver du krysta så krysta. Men trots de raka direktiven så små knep jag ändå!

När huvudet var på väg ut så gapade jag rakt ut att - Det brinner ju där nere!!
Det var så det kändes....
När huvudet var ute en bit så säger barnmorskan att jag måste sluta krysta! Men vem kan hålla emot när hela kroppen skriker att bebisen ska bara ut. Men jag gjorde så gott jag kunde och höll emot och tog i så in i helvete vid nästa krystvärk.
Lite konstig känsla när man känner att huvudet kommer och att det stannar vid halsen..
Nu sa barnmorskan att en krystning till och bebisen kommer vara ute så mina tankar var bara att ta i för kung och fosterland och SPLASH sa det och lilleman var ute.

Jag låg helt paralyserad och tänker för mig själv att jag inte hade något ont alls och vad skönt det var att vara smärtfri.
Rakt ovanför mig ser jag Peter snyfta och fälla några tårar och han säger - Det blev en kille som vi trodde.
Lilleman fick sen avnavling och när han väl var uppe på mitt bröst så förstod jag knappt att det var våran egna lilla bebis som var ute och som vi längtat efter i 9 månader.

När vi varvat ner lite så tittade vi på varandra och jag sa - Det är verkligen ingen Algot och Peter sa att det inte var någon Gottfrid så det blev vårat tredje alternativ Oliver.

All personal vi hade under förlossningen var guldvärda och utan Peter så hade jag inte alls klarat mig. Han tog hand om mig alla dessa timmar och gjorde allt mellan himmel och jord för att underlätta. Utan honom är jag inget!

På BB fick vi stanna en extra natt då Oliver gick ner 10 procent av sin kroppsvikt men under natten fick han ersättning och han visade att han gått upp i vikt så vi fick åka hem. Nu började familjelivet på riktigt.

Oliver föddes den 10 mars 08.21. Han vägde 4185g och var 54 cm lång.
Igår hos barnmorskan vägde han 4980g och var 57 cm lång så han växer så det knakar och på lördag blir han 4 veckor.